luftslott.blogg.se -

Reasons to be happy.

Publicerad 2013-09-20 18:36:00 i Mina texter,

Det är börjar bli höst och en helt ny årstid väntar. Det jag tycker är bra med nya årstider är att det blir som en nystart, fast mitt i året. Vilken gyllene chans till att göra alla de där sakerna som man hela tiden tänkt göra. Tur vi har som får uppleva fyra årstider.

Alla möjligheter som livet ger oss är fantastiska. Tänk att vi faktiskt kan bli och göra precis vad vi vll, eftersom att det enda som begränsar oss är vi själva.

Vi är våra egna individer och ingen annan är som du. Hur bra är inte det egentligen?

Runt omkring oss alla så finns det massor med människor som bryr sig om oss, även om vi kanske inte riktigt alltid vet om det. Så oavsett hur ensam man är, så finns det faktiskt alltid någon i närheten, man måste bara leta lite extra.

Tänk så många människor som lever sina liv därute och som vi kan lära känna. Bara det liksom.

Idag är det fredag och helg. Oavsett vad man ska hitta på så känns fredagar alltid sådär speciella. Ungefär som en lite julafton fast man får uppleva den en gång i veckan.

Kommentarer (0)

My fav memories.

Publicerad 2013-09-19 11:34:00 i Mina texter,

Såg en himla rolig idé om att skriva lite om några av de bästa dagarna i ens liv, så jag tänkte att jag skulle göra det.

Juni 2002: Jag flyttade till mitt andra barndomshem och lämnade min trygghet bakom mig, 8 år gammal. Än idag minns jag allting så tydligt. Hur jag grät och grät och stod och stampade på asfalten utanför huset innan mamma och pappa tvingade mig att sätta mig i bilen. Just då vet jag att jag kände det som att hela min värld rasade, men det var ett av de bästa besluten mina föräldrar har tagit. Allting som jag har fått uppleva efter det skulle jag faktiskt inte byta mot någonting eftersom att det har format mig till den jag är idag.

September 2011: Denna månad för 2 år sedan träffade jag min älskade pojkvän som jag fortfarande håller handen med. Vi möttes på kvällarna för att promenera och prata om sådant som egentligen inte är viktigt när man bara vill vara i varandras närhet hela, hela tiden. Han förändrade hela min höst och senare hela mitt liv, för idag är det som att vi alltid varit tillsammans och det är så underbart bra.

Juni 2013: Den 5 juni i år tog jag studenten. Den dagen är egentligen helt obeskrivlig, för jag har aldrig upplevt sådan levande, konstant och ihärdig lycka på en och samma dag. Lovar att skriva ett eget inlägg om det sedan, för det är mer än välförtjänt.

Juli 2012: Jag tog mitt körkort bara 1 vecka efter min 18-årsdag efter slit och kämpande i flera månader. Dessutom på första försöket, något som jag är stolt över än idag. Hehe.

November 1997 och Januari 2002: Dessa månader föddes mina fina bröder. Så mycket som vi gjort tillsammans genom åren, det är en otrolig lycka och motivation att ha haft en så fin barndom tillsammans med dem.

Januari 2013: Jag och min blivande sambo skrev på avtalet för vår egna lägenhet som vi har köpt tillsammans. Jag har aldrig varit så rädd och lycklig på samma gång. Det är en mäktig känsla faktiskt.

Augusti 2013: Den 26 augusti i år började jag, direkt efter gymnasiet, läsa på Södertörns Högskola utanför Stockholm. För många kanske det inte är en så stor sak, men för mig har det inneburit en rad betydelsefulla saker och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit.

Kommentarer (0)

Lägenhets drömmar.

Publicerad 2013-09-18 23:06:00 i Mina texter,

Från ingenstans, till överallt. Det var nästan så det kändes. Jag blev uppspelt över idén och kände mig sprallig från första stund. Till en början var det bara spekulationer, men övergick snabbt till något helt annat. Vi började räkna, kolla och fundera. Vi satte upp planer och budgetar och på min säng diskuterade vi intensivt planlösningar, balkonger och blommiga tapeter. Eller jag var väl den som stod för drömmarna om de blommiga tapeterna, men det var en del av grejen. Vi skrattade och drömde ena stunden, men blev realistiska och försökte se det ur ett annat perspektiv den andra. Jag uttryckte mina rädslor och min oro i hans trygga famn när allt helt plötsligt inte kändes lika enkelt längre. "Jag är bara 18 år" försökte jag intala mig själv gång på gång. Han kramade om mig hårt, kysste mig på hjässan och sa att det inte spelar någon roll, att allt egentligen är så bra som det kan vara. Jag höll med, trots att jag kände en gnagande ånger kring dessa tankar och spekulationer eftersom att förändringar är bland det läskigaste jag vet. Och detta skulle bli en stor, läskig och väldigt betydelsefull förändring.

Så ringde vi samtalet som tog oss vidare till nästa steg, och allt kändes mer overkligt än någonting annat. Jag berättade för mina vänner den där dagen i december när det vi satt utanför klassrummet i väntan på en lektion. Jag möttes av leenden, avundsjuka röster och ännu mer gränslösa diskussioner om kakel, rosa kastruller och inflyttningsfester. Vi skulle dansa bara sådär som vi kan. Vi skulle skåla i champagne och beundra inredningen långt in på natten. Vi skulle fira. Och det var nog här som jag tog mitt beslut. Mitt i all extas som nästan visade sig vara mer livlig än min egen.

När den där tisdagen sedan kom, och när vi satt där inne på kontoret kände jag mig mer nervös än någonsin tidigare i hela mitt liv. Jag försökte läsa det jag ombads läsa i kontraktet, men mina händer skakade så innerligt att jag inte kunde läsa raderna ordentligt. När vår mäklare mot slutet läste upp kontraktet och kom till den sista delen, ja då fnissade jag till för mig själv och helt plötsligt kändes allt så himla enkelt. Killen jag älskar tog min hand, knöt den hårt och log mot mig på det där sättet som bara han kan. Vi klottrade ner våra namnteckningar och klev sedan ut i den kalla januarikvällen. Väl hemma skålade vi med vin och pasta, satt i soffan och påbörjade diskussionen om de blommiga tapeterna på nytt och jag har aldrig känt mig mer överväldigad.

Ett par veckor senare damp det stora kuvertet med kontraktet ned i brevinkastet och han kramade om mig bakifrån medan jag försiktig öppnade det med ivriga fingrar. Och nu, medan jag skriver, ligger det där på köksbordet. Två pappersark, så enkelt egentligen. Men ändå så stort. För där är vår framtid och jag kan knappt bärga mig. Så mycket att jag ställt in appen som räknar ner dagar till stora händelser på vårt inflyttningsdatum. Vårt inflyttningsdatum till vår lägenhet. Det ni.

Kommentarer (0)

Breathing for two, living for you.

Publicerad 2013-09-18 22:44:00 i Mina texter,

Solens strålar sticker mig i ögonen och jag viker ner huvudet i hopp om att försöka förtränga det ihärdiga solljuset. Överallt står människor som håller varandras händer och torkar varandras tårar. En del står tysta med ansträngda ansiktsuttryck och hårt knutna nävar. Jag kan se att dem inte vill vara här. Någonstans långt borta hör jag suset av bilar samtidigt som en stark, sval vind griper tag i mina blonda lockar och låter de dansa genom luften för ett ögonblick. Löven i asparna ovanför mig rasslar till och jag tittar upp med en tom blick. För en stund känns det som att det bara är jag, solen och asparna. Jag tillåter mig själv att minnas allt vi gjort tillsammans och minnena sköljer över mig. Ett tag känns det nästan som att han står där, bredvid mig. Jag blundar och längtar. Oavsiktligt knyter jag ihop mina händer riktigt hårt, som i ett desperat försök att få honom tillbaka. Men lika fort som jag stannat upp återgår jag till verkligheten. Ångesten sköljer över mig likt en flodvåg och jag känner hur jag får svårt att andas.

Jag blundar för att försöka känna igen, men de härliga minnena är som bortblåsta och den bittra verkligheten griper tag i mig igen. Den kramar om mitt hjärta och det gör så ont att jag vill skrika. Men istället viker jag återigen ner blicken och försöker förtränga den starka solen och allt runtomkring mig. Jag försöker förtränga alla människor som är klädda i svart och jag försöker glömma smärtan som pulserar genom min kropp och som bara blir starkare och starkare för varje sekund som går. Jag kämpar för att inte höra vad prästen talar om och jag kämpar för att inte höra alla snörvlande människor runt om mig. Allt detta är så mycket enklare att förtränga än honom.

För istället för att stå bredvid mig, som han alltid gjort och som är det enda jag känner till, så ligger han i mitten av folkmassan. Inbäddad i sin finaste kostym och under alla dessa röda, vackra rosor som var och en av oss har lagt dit. Mina ögon sveper sakta över folkmassan och jag ser så många bekanta ansikten. Någon tar min hand och kramar den hårt, men jag förmår mig inte till att krama tillbaka. Sorgen jag upplever inuti min redan svaga, kalla kropp är alldeles för överväldigande. Jag trotsar solen och vänder upp hela mitt ansikte mot den klara himlen och låtsas att jag inte står här och ser ut över alla människor och deras röda rosor. Istället låtsas jag att han står bredvid mig och håller min hand. För tanken på att han ligger där, instängd och alldeles ensam är brutal. Men det är ändå inte det värsta av allt. Nej. Det värsta av allt är att jag inte får ligga där bredvid, utan att jag måste stå här helt ensam och se på.

Kommentarer (0)